Andelen äldre personer i samhället ökar och de yngre befolkningsgrupperna minskar. För att tillgodose äldre personers vårdbehov är det därför nödvändigt att utveckla nya omsorgsmodeller där flera berörda parter samverkar, i första hand vårdtagaren, anhöriga och professionella vårdgivare.
Större vikt skall läggas vid anhörigas individkunskap om vårdtagarens behov, seder och bruk, för att komplettera vårdpersonalens generella kunskap om sjukdomar, behandling, vård och omsorg. För att uppnå ett gott samarbetsklimat krävs behovsinventering och förtroendefulla relationer mellan parterna.
Anhörigsamtal har genomförts för att tydliggöra anhörigas behov av stöd, och också för att arbeta fram bra intervjumetoder för framtiden. Totalt har 245 intervjuer genomförts i sex kommuner i Östergötlands län. I studien deltog personer som normalt är verksamma i kontakter med anhöriga. I intervjuerna används tre instrument som mäter stress och belastning, tillfredsställelse och metoder för att klara vårduppgiften.
De anhöriga upplevde fyra typer av stress och belastning. Den första rör vårdens begränsningar och innebär att de anhörigas inte får möjlighet till eget liv. Den andra är relaterad till den tunga fysiska arbetsbördan. Den tredje typen av stress uppstår ur relationsproblem till vårdtagaren och till övrig familj. Den fjärde typen av problem rör vårdens känslomässiga påverkan på anhöriga.
Vårdens källor till tillfredsställelse är dock fler, främst känner anhöriga glädje över att göra sitt bästa för att tillgodose den äldres personliga behov och bevara dennes värdighet. Dock finns anhöriga som inte längre upplevde något positivt i vården.
I möjligaste mån försöker man lösa problemen, t ex genom att anhöriga uppmanas lita till sin egen kompetens och göra prioriteringar. I andra fall försöker man få vårdaren att tänka på fina gemensamma upplevelser. Att ge sig själv egen tid är också viktigt.
Anhörigsamtalen gav intervjuarna fördjupad medvetenhet om de anhörigas situation. Anhöriga prövar sig fram och hanterar problem på många olika sätt. I offentliga omsorgsorganisationer ges anhörigstöd främst enligt två system – att se anhöriga som en långsiktig resurs eller att vid behov ersätta den anhöriges insatser med avlösning. Anhöriga har sällan erbjudits utbildning eller stödjande samarbete med personal, vilket begränsat möjligheten att genomföra individuella lösningar. Anhöriga vill gärna bli rådfrågade av personalen och på så sätt bli ”experter” i vården på samma sätt som personalen. Det har visat sig att utförliga samtal, och en djupgående bedömning av anhörigas önskemål, är en bra metod för detta.
