Befolkningen i Europa blir allt äldre. Detta innebär problem för den offentliga sektorn som inte kommer klara av åldringarnas vård och omsorgsbehov. Nya vård- och omsorgsmodeller måste utvecklas där anhöriga måste ta ett större ansvar i samarbete med professionella vårdgivare. Anhöriga är en viktig resurs eftersom de har en personkännedom som offentlig personal saknar.
I Östergötland har en studie för att inventera anhörigas behov av stöd och utveckling av metoder för anhörigsamtal gjorts i sex kommuner. Studien genomfördes i intervjuform där 20 personer verksamma i kontakter med anhöriga träffade 245 anhöriga. I intervjuerna mättes stress och belastning, tillfredställelse och metoder för att klara vårduppgiften. De anhöriga upplevde fyra olika typer av stress och belastning. Problem i vårdens begränsningar var vanligast, problem relaterade till arbetsbördan och de fysiska kraven kom på andra plats. Den tredje typen av stress uppkom av relationsproblem till vårdtagaren och övrig familj, den fjärde handlade om vårdens känslomässiga påverkan på anhöriga. Det positiva som studien visade var att vårdens källor till glädje och tillfredsställelse var fler än problemen. Tex glädjen över att kunna tillgodose den närståendes personliga behov, ge bästa möjliga vård och bevara värdigheten. Många upplevde att de var uppskattade och behövda. Olika strategier för att klara vårdens påfrestningar kom fram; problemlösning där det går, nya tankesätt för att klara svåra situationer, positivt tänkande då något inte går att lösa. Intervjuarnas erfarenheter av anhörigsamtalen mycket positiva. Särskilt de frågor som handlar om anhörigas upplevelser av tillfredsställelse gav nya dimensioner. Resultaten visar att anhöriga prövar sig fram och använder många olika sätt att hantera problemen. Sådan flexibilitet finns sällan i offenliga vård- och omsorgsorganisationer. Deras traditionella form av stöd till anhöriga bygger på två system nämligen att se anhöriga som resurs och målet med anhörigstödet är då att behålla den anhörige i vården så länge som möjligt, eller att ersätta den anhöriges insatser med någon form av avlösning när vården är för tung. Anhöriga erbjuds sällan utbildning och samarbete med personal som stöd för sitt arbete och informationen är ofta begränsad. De får liten möjlighet att utrycka sina önskemål om vården och om eget engagemang. Trots att anhöriga ofta har viktig personlig kunskap om vilka individuella lösningar som ger bästa vård till just deras anhörige efterfrågas denna kunskap sällan. På så sätt blir den offentliga vårdens expertkunskap dominerande och individuella lösningar svåra att genomföra. Anhöriga vill gärna känna sig duktiga och att personalen uppskattar och frågar efter deras kunskaper. På detta sätt skulle anhöriga lika väl som personal bli ”experter” i vården och vårdens kvalitet utvecklas i samverkan. Som bas för en sådan interaktion rekommenderas ett utförligt samtal med anhöriga, inkluderande en djupgående bedömning av anhörigas önskemål och behov. Det genomförda projektet använder en sådan metod.
