Färre yngre ska ta hand om allt fler äldre människor. Så ser verkligheten ut i västvärlden. Det gäller i högsta grad även i Sverige. Hur ska den offentliga sektorn kunna hantera denna befolkningsförändring i framtiden? En studie som gjorts på socialstyrelsens uppdrag i sex kommuner i Östergötland visar att anhöriga hittills känt sig som en underskattad resurs i vården av gamla och sjuka.
20 personer genomförde 245 intervjuer med anhöriga för att inventera deras behov av stöd. Intervjuerna tog 1,5 till 3 timmar. Frågorna berörde stress och belastning, tillfredsställelse och metoder för att klara vårduppgiften.
Fyra typer av stress
De anhöriga upplevde fyra olika typer av stress. De var:
- problem relaterade till vårdens begränsningar – inte tillräcklig möjlighet till eget liv
- arbetsbörda och fysiska krav
- relationsproblem till vårdtagaren och övriga familjen
- vårdens känslomässiga påverkan på de anhöriga
Glädje
Men vården var inte bara problem utan också en källa till glädje och tillfredsställelse. Det kändes bra att få ge sina anhöriga den bästa tänkbara vården och samtidigt bevara värdigheten. Många kände sig uppskattade av vårdtagaren.
Flexibilitet
Studien visade att de anhöriga på många sätt var duktiga på att lösa problem. Samma flexibilitet finns sällan på vårdinrättningar. Den anhöriga uppskattade om personalen frågade efter deras kunskaper.
Samverkan ger utveckling
För bättre kvalitet i vården borde anhöriga och vårdpersonal samverka mer. Ett sätt att utveckla vården är enligt socialstyrelsens rekommendationer att genomföra utförliga samtal med anhöriga. Då kan en djupgående bedömning av både anhörigas och vårdtagares behov och önskemål göras. Det ger bättre vårdkvalitet samtidigt som man löser personalbristen. De anhöriga är en nödvändig tillgång i framtidens vård av gamla och sjuka.
