Befolkningen i Europa blir allt äldre. Detta innebär problem för den offentliga sektorn som inte kommer klara av åldringarnas vård och omsorgsbehov. Nya vård- och omsorgsmodeller måste utvecklas där anhöriga måste ta ett större ansvar i samarbete med professionella vårdgivare. Anhöriga är en viktig resurs eftersom de har en personkännedom som offentlig personal saknar.

 I Östergötland har en studie för att inventera anhörigas behov av stöd och utveckling av metoder för anhörigsamtal gjorts i sex kommuner. Studien genomfördes i intervjuform där 20 personer verksamma i kontakter med anhöriga träffade 245 anhöriga. I intervjuerna mättes stress och belastning, tillfredställelse och metoder för att klara vårduppgiften. De anhöriga upplevde fyra olika typer av stress och belastning. Problem i vårdens begränsningar var vanligast, problem relaterade till arbetsbördan och de fysiska kraven kom på andra plats. Den tredje typen av stress uppkom av relationsproblem till vårdtagaren och övrig familj, den fjärde handlade om vårdens känslomässiga påverkan på anhöriga. Det positiva som studien visade var att vårdens källor till glädje och tillfredsställelse var fler än problemen.  Tex glädjen över att kunna tillgodose den närståendes personliga behov, ge bästa möjliga vård och bevara värdigheten. Många upplevde att de var uppskattade och behövda.  Olika strategier för att klara vårdens påfrestningar kom fram; problemlösning där det går, nya tankesätt för att klara svåra situationer, positivt tänkande då något inte går att lösa.  Intervjuarnas erfarenheter av anhörigsamtalen mycket positiva. Särskilt de frågor som handlar om anhörigas upplevelser av tillfredsställelse gav nya dimensioner. Resultaten visar att anhöriga prövar sig fram och använder många olika sätt att hantera problemen. Sådan flexibilitet finns sällan i offenliga vård- och omsorgsorganisationer. Deras traditionella form av stöd till anhöriga bygger på två system nämligen att se anhöriga som resurs och målet med anhörigstödet är då att behålla den anhörige i vården så länge som möjligt, eller att ersätta den anhöriges insatser med någon form av avlösning när vården är för tung. Anhöriga erbjuds sällan utbildning och samarbete med personal som stöd för sitt arbete och informationen är ofta begränsad. De får liten möjlighet att utrycka sina önskemål om vården och om eget engagemang. Trots att anhöriga ofta har viktig personlig kunskap om vilka individuella lösningar som ger bästa vård till just deras anhörige efterfrågas denna kunskap sällan. På så sätt blir den offentliga vårdens expertkunskap dominerande och individuella lösningar svåra att genomföra.  Anhöriga vill gärna känna sig duktiga och att personalen uppskattar och frågar efter deras kunskaper. På detta sätt skulle anhöriga lika väl som personal bli ”experter” i vården och vårdens kvalitet utvecklas i samverkan. Som bas för en sådan interaktion rekommenderas ett utförligt samtal med anhöriga, inkluderande en djupgående bedömning av anhörigas önskemål och behov. Det genomförda projektet använder en sådan metod.   

Större vikt skall läggas vid anhörigas individkunskap om vårdtagarens behov, seder och bruk, för att komplettera vårdpersonalens generella kunskap om sjukdomar, behandling, vård och omsorg.  För att uppnå ett gott samarbetsklimat krävs behovsinventering och förtroendefulla relationer mellan parterna.

Anhörigsamtal har genomförts för att tydliggöra anhörigas behov av stöd, och också för att arbeta fram bra intervjumetoder för framtiden. Totalt har 245 intervjuer genomförts i sex kommuner i Östergötlands län. I studien deltog personer som normalt är verksamma i kontakter med anhöriga. I intervjuerna används tre instrument som mäter stress och belastning, tillfredsställelse och metoder för att klara vårduppgiften.  

De anhöriga upplevde fyra typer av stress och belastning. Den första rör vårdens begränsningar och innebär att de anhörigas inte får möjlighet till eget liv. Den andra är relaterad till den tunga fysiska arbetsbördan. Den tredje typen av stress uppstår ur relationsproblem till vårdtagaren och till övrig familj. Den fjärde typen av problem rör vårdens känslomässiga påverkan på anhöriga. 

Vårdens källor till tillfredsställelse är dock fler, främst känner anhöriga glädje över att göra sitt bästa för att tillgodose den äldres personliga behov och bevara dennes värdighet. Dock finns anhöriga som inte längre upplevde något positivt i vården. 

I möjligaste mån försöker man lösa problemen, t ex genom att anhöriga uppmanas lita till sin egen kompetens och göra prioriteringar. I andra fall försöker man få vårdaren att tänka på fina gemensamma upplevelser. Att ge sig själv egen tid är också viktigt. 

 Anhörigsamtalen gav intervjuarna fördjupad medvetenhet om de anhörigas situation. Anhöriga prövar sig fram och hanterar problem på många olika sätt. I offentliga omsorgsorganisationer ges anhörigstöd främst enligt två system – att se anhöriga som en långsiktig resurs eller att vid behov ersätta den anhöriges insatser med avlösning. Anhöriga har sällan erbjudits utbildning eller stödjande samarbete med personal, vilket begränsat möjligheten att genomföra individuella lösningar.  Anhöriga vill gärna bli rådfrågade av personalen och på så sätt bli ”experter” i vården på samma sätt som personalen. Det har visat sig att utförliga samtal, och en djupgående bedömning av anhörigas önskemål, är en bra metod för detta.  

I hela Europa blir andelen av äldre personer större medan de yngre befolkningsgrupperna minskar. Det väntas medföra problem för den offentliga sektorn som ska tillgodose äldre personers vård- och omsorgsbehov. För att lösa problemet måste nya vård- och omsorgsmodeller utvecklas som bygger mer på samverkan, i första hand mellan vårdtagaren, anhöriga och professionella vårdgivare. För att utveckla bästa form av vård måste även anhörigas kunskap om patientens behov, seder och bruk värderas inom vården och tillåtas komplettera vårdens generella kunskap om sjukdomar, behandling, vård och omsorg.

I en studie där 245 anhöriga i sex kommuner intervjuades identifierades fyra olika typer av stress och belastning. Den första, som handlade om problem relaterade till vårdens begränsningar var vanligast och innebar att de anhöriga inte hade tillräcklig möjlighet till eget liv. Den andra var relaterad till arbetsbördan och vårdens fysiska krav. Den tredje typen av stress uppkom av relationsproblem dels till vårdtagaren, dels till övrig familj. Den fjärde typen av problem handlade om vårdens känslomässiga påverkan på anhöriga. Vanligare än problem var vårdens källor till glädje och tillfredsställelse. Den vanligaste formen av tillfredsställelse var relaterad till vårdtagaren och berörde tex glädjen över att kunna tillgodose den närståendes personliga behov, ge bästa möjliga vård och bevara värdigheten. Många upplevde även tillfredsställelse relaterad till dem själva tex att känna sig uppskattad, önskad och behövd samt att veta att de gjorde sitt bästa. Det fanns emellertid även anhöriga som inte längre upplevde något positivt i vården.